3. Södra hälften som bombmålsområde och målområde för flyg- och helikopterskjutning.
Inom detta område fanns två mindre start- och landningsbanor.
Under hela denna period hade man en garnisonsstyrka på c:a 12000 man. De sovjetiska värnpliktiga soldaterna fick under sin tjänstgöringstid inte lämna området. De forslades dit nattetid, med flyg- eller järnvägstransporter, för för att försvåra för dem att orientera sig och de visste troligen knappast var dom befann sig.
Officerarna, som var förlagdag i officersbostäder, hade dock full rörelsefrihet och kunde göra sina inköp i Wittstock och andra närliggande orter. En lustig detalj var då att man förvarade sina pengar i stövlarna.
Området var hermetiskt slutet och allt tillträde till området var förbjudet. All verksamhet var hemligstämplad och utan någon som helst insynsmöjlighet för tyska myndigheter.
Först efter tillbakadragandet av de sovjetiska förbanden ur gamla Östtyskland 1992, fick man komma in i området. Vad man först konstaterade var att vid avflyttningen hade den sovjetiska personalen rensat alla kaserner och övriga byggnader på allt som kunde skruvas loss såsom element, tvättställ, toalettstolar etc. Dessa byggnader står nu som ruiner minnande om den kommunistiska ockupationstiden.Vid kontroll runt serviceanläggningarna upptäcktes en fullständigt hänsynslös miljöförstöring i form av att soldaterna fått gräva smörjgropar för hjul- och pansarfordon direkt i marken.I samband med byte av olja i motorer och växellådor hade man sedan släppt spilloljan direkt ned i marken och åstadkommit en gigantisk miljöförorening.
Inom området torde det funnits 100-tals stridsvagnar och pansarskyttefordon. Ex. en stridsvagn innehåller mer än 100 liter motor- och växellådsolja. Inför avvecklingen och återresan till Ryssland greps tydligen någon, som haft tillgång till stridsvagnsammunition av panik, eftersom man i väggen till en av de grävda smörjgroparna hittade 17 st 12,5 cm stridsvagnsprojektiler undanstoppade. Sådana fynd innebär ju en otrolig utökning efter farliga ammunitionseffekter.Tyska myndigheter observerade dock att det sprängdes massor av ammunition före återresan, för att slippa transportera den tillbaka till Ryssland.
Den största chocken kom då man snabbt konstaterade att de sovjetiska armé- och flygförbanden under alla dessa år inte brytt sig om att röja eller desarmera blindgångare och övriga odetonerade ammunitionseffekter på skjutfältet och i bombmålsområdet. Inom hela området är det förenat med direkt livsfara att sätta ned sin fot utanför den väg som går inne på fältet. Området har därför bibehållits helt avspärrat.
1993 organiserade tyska fösvarsmakten en myndighet "TruppenÜbungsplatz Wittstock"vars uppgift är att sanera området samt röja bort alla blindgångare och explosiva ammunitions-effekter ner till ett djup av 5 meter.Platschef och kommendant är sedan 1994, oberstleutnant Wolfgang Engel. Han har en mindre stab till sitt förfogande och har tidvis mellan 150-200 civila tillfälligt (arbetslösa) anställda för sanerings- och det ytterst farliga röjningsarbetet. "Die Grünen" har bestämt att värnpliktig personal får ej användas.
Innan detta område kan förklaras återrestaurerat och riskfritt att beträda för allmänheten beräknar man en tidsåtgång på ytterligare c:a 20 år, till en kostnad av 2-3 miljoner Euro/år.
Vid vårt besök fick vi, under ledning av kommendanten, färdas i en bilkolonn som strikt följde de röjda och rensade vägarna. Vi stannade på några säkrade platser och såg ut över heden. Oberstleutnant Engel beskrev att all växtlighet var bortskjutet då området lämnades av de sovjetiska förbanden, men att under de 10 år som nu förflutit hade videbuskar och björk vuxit upp till manshöjd, utom på ett fält inom bombmålsområdet som fortfarande är helt kalt.
Under ett av dessa stopp erbjöds två av oss gäster som hade ordentliga livförsäkringar, att följa med en av Engels närmaste män, oberleutnant Hacklender, i en jeep fram till en pågående röjningsplats i pansarskjutfältets målområde. Jag var en av de två som tackade ja till erbjudandet.Framme vid denna plats fick jag lära mig att man indelat fältet i rutor om 5x6 m och efter en första rensning med metalldetektorer och minpikar, schaktade man med en armerad bandtraktor ned till 1 m djup. Det var en skrämmande mängd av blindgångare av stridsvagnsammunition som man hittat. Marken som består av sand genomsökes sedan ytterligare med metalldetektor och minpikar ned till ett djup av 5 m. Resultatet från denna ruta framgår av nedanstående bild