Slaget vid Borst

Det blodigaste slaget i Färs Härads historia utkämpades under dansktiden.Slaget vid Borst,mellan Harlösa och Övedskloster,stod på "froedan"(Maria ebådelsedag)

den 25 mars 1644 mellan ett försvarande bondeuppbåd

av färsingar och ett anfallande kavalleriförband ur den

svenska armén vars befälhavare var fältmarskalk Gustav Horn

I början av 1640, medan en segerrik svensk armé under det 30-åriga kriget stred i Tyskland, beslutade den danske kungen Kristian IV att öka den danska statens inkomster genom att höja sjötullarna i Södra Östersjön och i Öresund, vilket var till mycket stort men för den svenska sjöfarten. Han satsade på den danska flottan, och reducerade den danska armén till att omfatta endast 5400 man utspridda över landet, med en betydande del i Skåne. Garnisonsbesättningarna i fästningsstäderna behölls dock med oförändrad styrka.

Med anledning av detta fann Riksrådet i Stockholm det lämpligt att göra ett överraskande anfall mot Danmark i slutet av 1643. Angreppet skulle ske på tre fronter: Den svenska armén i Tyskland under fältmarskalk Lennart Torstensson beordrades att marschera mot Jylland. En mindre armé i Pommern skulle överskeppas till södra Själland. En nyuppsatt armé om 11000 man, varav 3000 ryttare, skulle norrifrån under befäl av fältmarskalk Gustav Horn tåga in i Skåne (Horns Krig.) I planen ingick, att sedan Torstenssons armé invaderat Jylland och Horns armé trängt fram till Öresund, skulle man göra en gemensam invasion mot Själland och "med detta krig kasta Danmark helt och hållet omkull".Den svenska flottan skulle understödja landstigningsföretagen mot de danska öarna och svenskarna hoppades även på nederländsk hjälp vid överskeppningarna. Vid det svenska angreppets början överfördes en stor del av de danska soldaterna till Själland för försvar mot en befarad svensk landstigning. Kvar i Skåne fanns ett reducerat regemente på omkring 1300 man som av den danske befälhavaren Ebbe Ulfeld, svärson till kung Kristian IV, förlades i Vittsjö skans, för att försvara den skånska nordgränsen.Den 14 febr.1644 tågade Horns armé in i Skåne vid Markaryd. Den svenska armén undvek dock Vittsjö skansoch tågade västerut direkt mot Helsingborg. Efter att ha snabbt erövrat och besatt Helsingborg fortsatte Horn och intog den oförsvarade staden Lund. Man undvek strid mot garnisonen i Landskrona och vågade inte angripa staden Malmö, som försvarades av den starka fästningen Malmöhus.

Horn förlade armén och upprättade sitt högkvarter i Lund. Den danske befälhavaren Ebbe Ulfeld hade även att organisera den skånska allmogen häradsvis till bondeuppbåd för hembygdens försvar samt för att i betydande grad störa den svenska arméns förbindelser och försörjning.För att proviantera och skydda sig gjorde den svenska armén ett antal utfall från Lund mot dessa bondeuppbåd.En svensk kavallerienhet bestående av två skvadroner, totalt 300 ryttare med tross,under befäl av generalmajor Hans Wachtmeister, sändes i mars ut från Lund för att skaffa proviant och foder åt armén. Denna styrka drog norrut och vid bron vid Kävlingeån vid Getinge (nära Gårdsstånga)mötte den motstånd i form av ett bondeuppbåd på 300 man från Frosta.Som vanligt slog sig svenskarna igenom och bönderna nåste fly. Kavalleriförbandet fortsatte därför österut på höjdsträckningen norr om Kävligeån för att försöka nå Bjärsjölagård och Övedskloster, där det fanns stora djurbesättningar, foder, säd, m.m. På vägen passerade man Hjularöds slott som plundrades och brändes.

Från Hjularöd valde svenskarna att den 25 mars fortsätta rakt österut på oländiga skogsvägar för att på närmaste väg komma till sitt mål.Hans Wachtmeister valde inte landsvägen vid Vombsjön, där det fanns ett vadställe över Borstbäcken, emedan han befarade att det fanns ett bondeuppbåd vid sjön.Borstbäcken var på denna tid djup och 20-30 meter bred. Istället valdes ett vadställe 4 km norrut, nära gården Skotthusa och strax väster om Magnaröds by. Här väntade emellertid färsingarna med ett bondeuppbåd om c:a 500 man, till vilket häradets 18 socknar bidragit med troligen 28 man var

Copyright © 2013 by Evert Persson
All Rights reserved
E-Mail: [email protected]

Evert Persson berättar om Slaget vid Borst och händelser från II Världskriget

Anföraren för bondehären, vilket torde vara en av Ebbe Ulfeld utnämnd ledare av häradets försvar, hade låtit bygga en främre motståndslinje med försvarsvärn av sten på Norriefäladen, som ligger söder Skotthusa och sydväst om Norjehuset samt förlagt huvudstyrkan nere i dalgången vid vadet. Namnet på denne ledare är inte känt, men kan vara en av de snapphaneanförare, som sedan var verksamma inom Färs härad under kriget 1675-79, nämligen :

Hans Unosen, Bengt Blanck, Jöns Bollring, Anders Farbor, Ola Thörn samt den mest ansedda av dem alla Lille Matts.Anledningen till att bondeuppbådet grupperat sig här, var att erfarenhetsmässigt visste attt stridande förband alltid marscherade på höjderna och undvek att gå nere i dalgångarna. Vadstället antas ha legat på samma plats som den nuvarande stenvalvsbron.. Det västligaste försvarsvärnet, av fyra återstående, vilka i folkmun kallas snapphanehyddor, är välbevarat och har på ett omsorgsfullt sätt skonats av markägaren, Hjularöds gods, i samband med en nyligen genomförd skogsplantering.

Försvarsvärn Snapphanehydda

Bondehären hade fått låna två 3-pundiga kanoner, kaliber 7,65 cm från Övedskloster, vilka kan ha betjänats av färsingar som tjänstgjort i den danska kungens livvakt. Kanonerna hade man placerat i nedgrävna värn överst på den 20 meter höga östra strandbrinken av Borstbäcken, där denna sammanrinner med Magnarödsbäcken. Denna kanontyp som hade en skottvidd på c:a 500 meter och ett normalt bekämpningsavstånd på 200-300 meter täckte dalgången samt den närmaste delen av Norriefäladen som var en enefälad. Även dessa utgrävda kanonvärn, som ligger på Övedsklosters marker, är välbevarade. Alla förskansningarna var riktade mot väster, eftersom man väntade att det svenska anfallet skulle komma härifrån.

Kanonvärn

Bondehären tog upp striden med svenskarnas förtrupper i höjd med försvarsvärnen och började öppna eld med sina 3-pundiga kanoner.

Som kuriosa kan nämnas att ett par pojkar år 1918 hittade en kanonkula på Norriefäladen med en kaliber 7,65 cm, vilken antogs härröra från slaget 1644.

När svenskarna fick klart för sig var bondehären förskansat sig, fann man genom spaning ett väglöst mindre vad, 1 km nedströms det stora vadstället. Hans Wachtmeister beordrade en av sina skvadroner att rida över vadet och anfalla färsingarna i ryggen.Efter att ha passerat vadet, red denna skavdron i sporrsträck på Borstbäckens östra strandbrink fram till färsingarnas kanonvärn och anföll dessa.Samtidigt slog svenskarna ut sitt frontalanfall varvid försvararna blev helt överrumplade

Skiss över utgångsgruppering

De två 3-pundiga kanonerna erövrades snabbt och eftersom huvudstyrkan blivit omringad, var striden i sak avgjord. Färsingarna bjöd på ett förbittrat motstånd och slutstriden utkämpades troligen, nere i dalsänkan, mellan vadstället vid nuvarande valvbron och platsen där Borstbäcken och Magnarödsbäcken rinner samman.

Övermakten blev till slut för stor, och trots att man kämpade tappert, blev hela bondehären på c:a 500 man nedgjord.Den svenska ordern var att alla bönder med vapen i sin hand skulle dödas. Färsingarna som flera gånger tidigare utmärkt sig som ett hårdfört och frihetsälskande släkte alltid redo att försvara sin hembygd, förde denna gång en hopplös kamp.

Förlusterna på svenska sidan torde ha varit små. Skadorna på en återfunnen del från en svensk ryttarpistol, troligen träffad av en kanonkula, vittnar om att dess ägare stupat i striden.

I "Sockenbeskrivningen från Frosta härads präster 1746-1747" omtalas "en action" vid bäcken Borst den 25 mars, mellan svenskarna och bönderna från Färs. Svenskarna gick nedströms och anföll färsingarna i ryggen som då blev skingrade och till största delen nedlagda. I denna beskrivning framgår även att våren var ovanligt kall detta år och att Borstbäcken hade ett kraftigt vattenflöde.

Bondehärens beväpning bestod endast av spjut, klubbor, knölpåkar, värjor och enstaka hjullåsbössor. När Gustav Horn, som enl. den muntliga traditionen besökte slagfältet dagen efter striden, såg bondehärens torftiga utrustning, ville han inte tro sina ögon. Den stridsvana svenska armén var däremot välutrustad med eldhandvapen och blankvapen. Som en följd av det motstånd man mött, fullföljde svenskarna inte sin avsikt att plundra Bjärsjölagård och Övedskloster. Istället valde man att fullständigt plundra och föröda de största gårdarna i de närbelägna byarna Magnaröd och Brunnslöv i Östraby socken.

Uppgifter om denna strid är mycket knapphändiga i svenska och danska krigsarkiv. Min huvudsagesman, Erik Möller, född och verksam hela sitt liv på platsen, har vid forskning på landsarkiv och i kyrkoarkiv inte funnit mycket som direkt kan kopplas till slaget. Han har för mig återgett de gamla skildringarna om slaget, som berättats i bygden. Mina egna kontakter med arkivfuldmäktig Henrik Stissing Jensen Rigsarkivet Köpenhamn har inte heller givit något svar i denna fråga. Stissing-Jensen meddelade också att det danska intresset för Skånes historia minskat efter det att Danmark förlorat Skåne. Tyvärr försvann även aktuella delar av Gustaf Horns rapporter till Krigsarkivet vid slottet Tre Kronors brand 1697.

I den gamla kyrkan i Ö.Kärrstorp som revs 1846, fanns en tavla med texten "I världens skapare år 1644 den 25 mars dödades av de svenske vid Borst härifrån Kärrstorp socken 28 personer.Gud förbarme sig över oss" Denna tavla är nu borta. I samlingsverket "Kyrkans Märkvärdigheter"finns dock minnestavlan med text redovisad vid en inventering av Kärrstorps Kyrka 1828. Enligt sägnen staplades alla de stupade färsingar i en massgrav nere i Borstbäckens dalgång.

På Borstbäckens västra sida strax efter sammanflödet med Magnarödsbäcken, på västra sidan om en stengärdsgård, ligger en stensamling som utpekats gömma massgraven.I Borstbäckens dalgång finner man en vacker och storslagen natur, väl värd ett aktsamt besök-till fots - samtidigt som man låter historiens vingslag påminna om "froedan" 1644, "Då Borstbäckens vatten färgades rött av färsingarnas gröna blod".

Anm:Talesättet om att färsingarna skulle ha grönt blod, kommer av en missuppfattning.De har "grimt blod".

Det svenska Riksrådets planer på att göra en landstigning på Själland kom aldrig till stånd dels beroende på att danskarna bibehöll sitt övertag till sjöss och dels genom att kejserliga armeér var i rörelse norrut sommaren 1644, vilket tvingade Lennart Torstensson, att med huvuddelen av sin armé återvända till den tyska krigsskådeplatsen.

Horns armé fortsatte därför sedan att plundra och skövla Skåne och Blekinge ända fram till freden i Brömsebro den 13 aug.1645. Under Horns krig ödelades uppskattningsvis c:a 40% av alla hemman i Skåne. Bland de äldre i de drabbade bygderna, fanns det ända in på 1900-talets början, ett talesätt "Gu bevare mä for di svenske".

Östraby Bygdeförening har rest en minnessten över de fallna, vid valvbron över Borstbäcken. Minnesstenen avtäcktes den 28 mars 2004, inför hedrandet av 360-årsdagen av slaget

Minnesten

Efter att ha erhållit erforderliga medel från Sparbanksstiftelsen Färs & Frosta (huvuddelen), Södra Skåningarnas Kamratförening och Officerskåren vid Södra Skåningarna samt vidare fått Länsstyrelsens och markägarens tillstånd till en slagfältsundersökning vid Borst, uppdrog Södra Skåningarnas Kamratförening och Östraby Bygdeförening åt Riksantikvarieämbetet UV Syd att utföra denna undersökning våren 2006.

Färs&Frosta Sparbank Sjöbo

Slagfältsundersökning genomfördes sedan som ett samrbete mellan Riksantikvarieämbetet UV Syd under ledning av fil.dr Bo Knarrström, Södra Skåningarnas Kamratförening och Östraby Bygdeförening under tiden 18-24 april 2006.

Vid arbetet användes kraftfulla metalldetektorer och samtliga fynd

positionsbestämdes med en avancerad GPS utrustning. Undersökningsledaren ur RAÄ summerade att fynden, i form av muskötkulor, avbrutna stridsknivar, varbygel till ryttarpistol, kavallerihästskor m.m. över förväntan bekräftade att slaget ägt rum. Fynden gjordes dessutom på de mest taktiska platserna. I detta arbete ingick inte undersökning av den utpekade massgraven.RAÄ dokumentation finns här nere

En del av fynden från slagfältsundersökningarna vid Borst

fyra kilometer norr om Övedskloster

I samråd med fil.dr. Bo Knarrström RAÄ UV Syd beslöt Södra Skåningarnas Kamratförening och Östraby Bygdeförening om att få till stånd en kompletterande undersökning av slagfältet vid Borst, för att få befäst var de häftigaste striderna utkämpats. Tillstånd erhölls av Länsstyrelsen och markägarna. Sparbanksstiftelsen Färs & Frosta ställde våren 2007 än en gång frikostigt erforderliga medel till förfogande för en ny undersökning. Slagfältsundersökning nr.2 vid Borst genomfördes 7-11 maj -07. Resultatet blev något mindre än 2006 och utgjordes av 2 avbrutna stridsknivar, ett mindre antal delar av hästskor modell svenska armén 1600-talet och en blänkande knapp. Polismyndigheten i Skåne önskade få erfarenheter från denna typ av undersökningar och medverkade med personal från tekniska roteln Malmö. Deltagare var chef Mats Hägg, Mats Attin med skeletthunden Baui samt Bengt Andersson.

Polis Mats Attin, med skeletthunden Baui, av rasen Beaucheron

Vid skeletthunden Bauis sökning på den utpekade massgraven markerade hunden vid ett tillfälle, men eftersom Länsstyrelsen ej medgivit tillstånd till någon gravöppning kommer massgravens hemlighet att bli obesvarad.

Se RAÄ dokumentation:

Under Skånska kriget 1675-79, då Danmark försökte återerövra Skåne och hade besatt bl:a Landskrona och Kristianstad, uppstod en partisanrörelse mot svenskarna. I nådens år 1676 kom sju svenska ryttare ridande över Skartofta fälad och gick i bivack i en skogsdunge nordost om Lindhults gård, belägen en knapp kilometer öster om vadet vid Borst. Med slaget vid Borst i minne, samlades ortens bönder på natten och slog ihjäl svenskarna. Dungen kallas därefter för "Svenskingakroken". Denna episod fanns med i Per Dahlbergs (SVT Gbg) TV-serie "Svenska slag" som sändes under våren 2007.

Sjöbo i febr.2008

Evert Persson

Överste/PA

Källor

Muntliga:

Möller Erik (1912-2003), barnfödd i Norjehuset(vid slagfältet)

Tryckta:

Ambrius Jonny: Horns krig 1644-45

Burmans karta: 1684

Englund Peter: Ofredsår

Hedwall Anders: Skånska friskyttechefer 1676-79

Johannesson Gösta: Skånelandskapens försvar under dansk tid II, ale nr 4 1990